Carl larsson anders zorn och

Trots sin oro tog William Taft sig tid att sitta modeller för en konstnär i mode - Anders Zorn. Den svenska konstnären har blivit extremt populär i Nordamerika. Krämen av politiker och industrivagnar är välbetalda för att få sina porträtt målade av honom. Visserligen ville konstnären bakom staffliet att hans modell skulle vilja se lite mer glad ut. Men han är fortfarande mer än glad.

Föreställ dig att han, Oken från Morata, står här och målar ett av de mest inflytelserika människorna i världen. Ingen kunde tro det när han började sin konstnärliga karriär med att räkna träfigurer hemma i Dalarna. Anders Zorn har aldrig träffat sin far, Anders Zorn, föddes den 18 februari ett år tidigare, hans mor, Grudd Anna Andersdotter, arbetade med att tvätta bort Tommbilglarna på bryggeriet i Uppsala.

De flesta av de kring trettio verken i samlingen är målade av Anders Zorn och Carl Larsson, med skildringar från såväl Sundborn som Mora och Alhambra.

Där öppnade den tyska bryggmästaren Leonard Zorn ögonen för den söta dalter. Nio månader senare föddes lilla Anders. Pojken träffade aldrig sin far. Medan hans mor fortsatte sitt säsongsarbete växte Anders upp med sina farföräldrar utanför Morata. När han rullade djuren tyckte han om att räkna trähästar och andra figurer som väckte allmän beundran. När Leonard Zorn gick bort lyckades Grudd Anna få arvet från 3 kronor på uppdrag av den oäkta sonen.

Pengarna räckte för att betala för tre års studier vid Enkeping, där pojken också fick en ritning. Som ett år gammal visade Anders Zorn sitt första arbete på en hantverksutställning i Uppsala. Det var en träfigur som representerade Charles XV på hästryggen. Accepterad till Konsthögskolan med hjälp av fruarna till sin fars tidigare kollegor i bryggindustrin kunde Anders Zorn fortsätta sin utbildning.

De ordnade så att en begåvad dalpojke kunde träna som konstnär i Stockholm. Avsikten var att han skulle utbilda sig till skulptör, men Zorn fastnade i akvarellteknik.

Anders Zorn och Emma Lamm på bilden från den första gifte sig med ett porträtt av en ung kvinna med en tunn blomma ovanför ansiktet, visade en imponerande skicklighet. Framgången ledde till att Zorn anställdes som porträttmålare av Stockholms bourgeoisi och började tjäna sina egna pengar. Med stolthet kunde han vända sig till fruarna i Master Braiths förening och berätta för dem att han inte längre behövde deras hjälp.

Hon kom från en rik judisk handelsfamilj, och de blev förälskade när Zorn målade ett porträtt av sin syster. Zorn var visserligen självförsörjande, men hans inkomst räckte inte för att familjen Lamm skulle godkänna honom som son. Därför var paret i hemlighet i maj, medan de flesta av Zorns generationskamrater, som Carl Larsson och Ernst Josefsson, åkte till Frankrike, bestämde sig Sonn för att bosätta sig i England istället.

Hans plan var att göra karriär som porträttmålare, och han investerade kraftigt. Zorn köpte dyra kläder på kredit för att passa in i enastående salonger och hyrde en studio på en bra adress. Investeringarna gav resultat, och snart läckte orderna. Året därpå bodde han i havet och Paris, Zorn köpte en tomt i havet, där han flyttade ett timmerhus från sin farfars gård.

Paret tillbringade sedan sommaren i Sverige och resten av året utomlands, mestadels i Paris, där de bodde i åtta år. Zorn bytte till att måla i olja och fick ett utmärkt internationellt rykte. Två målningar av Anders Zorn: i Siljan och ett porträtt av President Taft, som fortfarande finns kvar i Vita huset. I USA kände sig Zorn uppskattad. Men hemma i Sverige plågades han av inferioritetskomplex.

Wilhelmina dog i sin spjälsäng på grund av ett annat barns födelse. Under sin vistelse där levde han i fattigdom. Efter en desillusionerad återkomst till Stockholm och i två år levde han på illustrationsuppdrag, åkte han tillbaka till Paris och började måla. I ett brev rådde konstprofessorn Fredrik Wilhelm Scholander honom i mars att lägga all excentricitet åt sidan och " rita en studie som är helt enkel, så du borde bli generad av bristen på originalitet medan du tycker att det ser ut som ett stycke är verklighet." Detta uppdrag gav Larsson en vistelse i Paris mål och betydelse.

Den lilla pittoreska byn Grez-Sur-Loing, nära Fontainebleau söder om Paris, blev hans bostad under den parisiska eran. Han utvecklade sin egen stil här, och akvarell blev hans specialitet. Den gamle och den nya landningen, Carl Larssons akvarell Greza Sur Loing, var en liten idyll där konstnären lätt kunde hitta motiv: trädgårdar, unga fruktträd, blommig prakt och köksväxter, stränder med terrasser och en stig, ett gammalt lusthus, bryggor, en flod med små vattenfall, gamla män vissnade och tjejer i solen och mycket mer.

Det nordfranska ljuset tillägnad Larsson, något, elegans och enkel behandling uppträdde på egen hand, och dessutom en personlig kontakt som snart märktes av franska observatörer. Larsson gifte sig med konstnären Karin Berge, och den växande familjen blev snart det givna motivet för intima porträtt, inklusive "bruden", "Atheljeidill" och "Lilla Susanna", den första i genomsnitt, inklusive akvarellerna "oktober" och "November" "båda".

Göteborgs konstmuseum, som han skickade till konstsalongen, gav honom det tredje priset. Han stannade i Sverige och målade stämningen från södra Stockholm, utomhus, våren i strålande solljus med blommande fruktträd och unga ljusstyrda flickor och vintern med nyfallen snö. Vid den tiden hade han en överdådig verksamhet som illustratör, dykare och oljemålare.

Men denna aktivitet var fortfarande uppdelad och hade ingen fast synvinkel. Han insåg tidigt att detta var den monumentala konst han ville sträva efter. Det är ingen slump att konstverket som väckte hans beundran när han var en fattig pojke i Stockholm var St.Gerans-gruppen i den stora kyrkan, en enorm träskulptur från medeltiden, och att hans favoritbok var talens mytologi.

fylld med mässingspinnar, Barockgudar och gudinnor, står med fladdrande, pompösa gardiner. Den pittoreska hade en oemotståndlig attraktion för honom. Gjefka, av Karl Larsson, är en väggmålning som hålls på trappan vid den nya grundskolan för Flickor-den nuvarande Victoriaskolan. Följaktligen accepterade frukosten på Stora Bj Xxrken ivrigt erbjudandet att dekorera trappan i Furstenbergs hus.

Som motiv för rummets tre väggar föreslog han att behandla tre epoker i nyare konst: renässans, rokoko och modernism. Denna uppgift kunde bara slutföras i Paris, så han återvände dit på våren och till världsutställningen året därpå var triptyken, rococo-crenass-fine art, så komplett att han kunde delta i den svenska avdelningen.

Zorn, Anders; Larsson, Carl ().

De tre huvudmålningarna införlivades i den ursprungliga vita ramen med isolerade figurer och blomstermotiv med relief. Den mellersta målningen, renässansen, skapar en konstgudinna som har vaknat upp från ett sekel och berömmer där hon sitter på en antik sarkofag. Rococo personifieras av en herde som ligger i ett skal målat av en delfin och smeker kavalleriet, vars händer är bundna med blommiga slingor.

Den tredje bilden kännetecknar samtida konst: Skulpturkonsten representeras av en kvinnlig staty som berättar för skulptören om handleden, målerikonsten representeras av Karl Larsson själv, som är på Utomhusmålningen och arkitekturen i Eiffeltornet. Larsson var emellertid oerfaren när det gäller dekoration, och triptyken blev främst ett tillvägagångssätt, och kritiker ansåg att ämnen borde ha behandlats på ett mer värdigt och grundläggande sätt.

Rummet var modernt, ansett banalt och mjukt, men Larsson förstorade det genom att fylla alla väggar med kompositioner på temat för den svenska kvinnan vid olika tidpunkter. Det finns bland annat en stenålders Ghefka-kvinna på öppen eld för matlagning. Det finns också en Vikingatidsmamma som står med sina barn framför en runsten. Medeltiden representeras av Saint Birgitta och den ädla missionens stora imperiösa tid, som syr på en blå och gul banner och samtidigt söker världen efter det land där hennes älskade gick i krig.

Målningarna hölls rätt på väggen och avslutades i höst Larssons sinne om fantasi och emotionalitet här fick en fri lek.